I din kundvagn:
Kundvagnen är tom

Personlig utveckling

Vad är det för skillnad på självförtroende och självkänsla?




Grunden till att lära sig förbättra sitt självförtroende ligger i att först ta reda på en viktig sak - vad är egentligen självförtroende?

Och vad är självkänsla?

Många förväxlar dessa båda begrepp och tror att det handlar om en och samma sak, men det är fel. Även om de båda hör ihop, är det viktigt att skilja dem åt och verkligen förstå deras respektive innebörd.
Självkänsla är precis vad ordet i sig säger – det handlar om vad du känner för dig själv. Vad du tycker om dig själv som person.

Börja med att ställa en enkel fråga till dig själv.
”Hur känns det egentligen att vara jag”?

Svaret är kanske inte alls lika enkelt att gräva fram, men ansträng dig lite.
Ta god tid på dig och försök verkligen svara på frågan så ärligt du kan. Det är nämligen en mycket bra början på den resa som du nu har påbörjat. Självkänsla är något som alla bär inom sig, även de med dåligt självförtroende. Det spelar ingen roll om självkänslan fått sig en törn, är lite kantstött och härjad, den går det alltid att reparera. En bra självkänsla är grunden som du bygger ett bra självförtroende på.

Om du har en bra självkänsla är ett tillfälligt misslyckande inte hela världen.
Du vet vem du är och är trygg i dig själv. Du vet att du kan lyckas om du försöker igen och om du kanske anstränger dig lite extra. Din självkänsla gör att du har höga, men realistiska tankar om dig själv. Du är medveten om att du varken kan eller vet allt. Du är medveten om dina begränsningar, men också om dina talanger, förmågor och färdigheter. Du är självkritisk, men du överdriver inte dina fel och brister. Du accepterar dina brister och koncentrerar dig på att lyfta fram och utnyttja allt det som du faktiskt är bra på. Men självkänsla är ingenting beständigt, varken en bra eller dålig sådan, utan något som hela tiden förändras. Precis som allt annat måste självkänslan också underhållas och få näring, annars slokar och dör den.

Självförtroende handlar om din egen tro på dig själv.
Det låter ju också ganska logiskt, eller hur?
Det handlar om den tilltro du har (eller inte har) till din förmåga att prestera och våga förverkliga dina drömmar. Det handlar om din egen tro på allt du gör eller vill göra i skolan, på jobbet eller i privata och sociala sammanhang. Självförtroende har ingenting med kunnande, begåvning, intelligens eller förmåga att göra. En del påstår att självkänslan inte påverkas av det som du klarar eller inte klarar av att göra.
Det tror jag inte ett ögonblick på!


Självkänsla och självförtroende är något som alltid går hand i hand.

Självförtroende har absolut med självbild att göra. Man jämför sig med andra och om den jämförelsen haltar eller sänks, får både självförtroendet och självbilden sig en känga.

Räkna med att det händer alla människor, oavsett hur framgångsrika och självsäkra de som du sneglar på än tycks vara, för det är en del av livet. Somliga påstår att vissa människor föds med gott självförtroende. Det tvivlar jag starkt på eftersom det händer så mycket i livet som gör att man tvingas tänka om och förändra både sig själv, sin attityd, sina fördomar och sin livsåskådning.

Ingen människa kan gå genom tillvaron utan att förändras. Ingen människa klarar sig helskinnad undan från motgångar, misslyckanden, sorger, besvikelser och bakslag. Vi färgas och formas som individer av de människor vi möter och av de erfarenheter och upplevelser som vi går igenom. Livet sätter sina spår och vi är olika som människor under olika perioder av våra liv. Ingen förblir en och samma person från vaggan till graven.


En tredelad sanning

Precis som allt annat i tillvaron kan självförtroendet skifta.
Ena dagen känner vi oss osårbara och sprudlar av kraft, energi och lust. Andra dagar känner vi oss små och obetydliga, orkeslösa och osynliga för världen. Ibland räcker det med så lite för att vågskålen ska tippa över från himmel till helvete – och tvärtom! En blick, ett leende, en kommentar eller ett oväntat beröm kan förändra allt, lika väl som en sarkastisk gliring, en utskällning eller bara ett förlupet ord. Alla människor behöver bekräftelse - och tröst - ibland, även de som inte vågar erkänna det öppet.
Många problem bottnar i vår självkänsla och självaktning som i sin tur består av tre delar:

• Självförtroende – handlar om den uppfattning vi har om oss själva som individer och om vår egen förmåga att klara av att göra saker och ting.
• Självrespekt – talar om hur vi värdesätter vårt egenvärde.
• Självmedvetande – visar hur vi uppfattar oss i ett moraliskt perspektiv. Det handlar helt enkelt om vår förmåga att skilja på rätt eller fel.


Självkänsla och självaktning är, som sagt, ingenting beständigt.

Precis som självförtroendet kan den vara både hög och låg. Även om det finns en grund med bestående karaktärsdrag, är vår personlighet heller ingenting som är gjuten i cement. Världen och tillvaron – precis som vi som individer - förändras hela tiden och vår personlighet med den. Ibland handlar det om stora, omvälvande förändringar, ibland om små, nästan omärkliga sådana. Det hör till sakens natur och därför är det inte alldeles lätt att alltid hålla koll på ”vem man är”. Humör och situationer spelar förstås också in på hur vi mår och därför också hur vi ser på oss själva. Resultatet av alla dessa tankar, känslor och intryck är vår självbild.


Hur kommer det sig att många människor lider brist på självaktning?

Vad är det som gör att vi så ofta tvingas kämpa med en dålig självkänsla som i sin tur genererar ett lika dåligt självförtroende?
Varför anses det vara så fult att sticka ut och våga lyfta fram sina egna kvaliteter?
Som vanligt går det inte att plocka fram ett entydigt svar av den enkla anledningen att det inte bara finns en enda bov i dramat. Ett skäl är att traditionens makt är stor, den tradition som säger att det ”ska” vara fult att tycka om sig själv. Att lagom alltid är bäst. Den tradition som författaren Aksel Sandemose formulerade som en oskriven lag – ”Jantelagen” - i boken ”En flykting korsar sitt spår” (1933). Sandemose var norrman, men växte upp i den danska staden Nykøbing Mors på norra Jylland. Det är också den staden som han i boken beskriver, men som han där kallar Jante.

Även de som inte har läst Sandemoses bok har garanterat hört talas om ”Jantelagen” - den lag som i korta drag säger att man inte får tycka om sig själv eller tro att man är bättre än någon annan. Man får inte heller tro att man duger till något eller att någon bryr sig om dig som person eller vad du tycker och tänker. Om man bryter mot någon av dessa principer kommer man att bli föraktad och anses som självgod. Den här lagen motarbetar alla slags försök till förändringar och var, när boken kom ut, främst förknippad med Skandinavien under en tid då större delen av befolkningen bodde på landsbygden och i mindre samhällen och städer. Eftersom kontakten med omvärlden då var ganska begränsad, fanns det inte heller så stort utrymme för utomstående influenser och större förändringar. Även om Jantelagen har sina rötter i Norden, finns samma fenomen över hela världen.

Exakt hur det tar sig uttryck, är olika från olika platser och kulturer, men lita på att vi inte är ensamma om att förminska oss själva och vår betydelse för universum som helhet!

Som bevis på det kan vi ju alltid lite snabbt damma av ett tusenårigt exempel från antikens Grekland.
Narcissus har du säkert hört talas om; den bildsköne ynglingen i den grekiska mytologin, son till flodguden Kefissos, som var så bedövande vacker att alla som såg honom blev handlöst förälskade. Problemet var bara att Narcissus enbart hade ögon för sig själv och avvisade alla sina beundrare.

En dag blev nymfen Echo kär i Narcissus och kunde inte tänka på något annat än honom. Givetvis fick hon också nobben, precis som alla andra kärlekstörstande nymfer. Efter ett tag tröttnade kärleksgudinnan Afrodite på Narcissus uppförande och när han en dag satte sig ned vid en källa för att dricka, lät Afrodite honom bli förälskad i sin egen spegelbild. Narcissus blev som förhäxad av den vackre mannen i vattnet och kunde inte se sig mätt på honom. Men hur Narcissus än ansträngde sig, lyckades han aldrig krama om sin kärlek och det plågade honom allt mer.

Uppgiven kände han ur livet började rinna ur honom och till slut förvandlades han till en vit pingstlilja som fått hans namn (narciss).
Så dog alltså Narcissus av sin kärlek till sig själv. Den mytologiska sagan har också gett upphov till

Narcissism – ett begrepp som inom modern psykologi beskriver en mer eller mindre ohälsosamt överdriven uppskattning av sin egen förmåga och betydelse. Den berömde psykoanalytikern Sigmund Freud hakade också på en gång och använde sedan termen i sin omtalade lära för att beteckna en tidig fas i människans personlighetsutveckling.

Varken du eller jag tror förstås på att det bara är den här gamla skrönan som i tusen år skrämt människan att blunda för sig själv och skämmas för sina talanger, behov och förmågor. Mänskligheten har genomgått en sanslöst imponerade utveckling genom århundradena som gått och åstadkommit en massa fantastiska upptäckter, uppfinningar och skapelser, men den gamla sagans andemening har ändå ett historiskt värde eftersom rädslan för att höja sig själv över mängden fortfarande ligger så djupt rotad hos oss. Att göra bort sig själv i korkade, självutlämnande dokusåpor i TV och jaga en dyrköpt illusion av bekräftelse, är en sak. Att våga tycka att man duger och trivs precis som man är och vågar göra sin röst hörd i ”lagom-bruset”, är en helt annan.

”Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”.
Det är ett klassiskt citat som finns i lite olika varianter, hämtat från den brittiske 1800-talspolitikern och historikern lord John Dalberg-Acton. I januari i år berättade den engelska tidningen ”The Economist” om ett psykologiskt experiment som verkar bekräfta lord Actons tes.

En grupp studenter delades in i olika grupper där de fick skriva om ett tillfälle när de hade befunnit sig i en maktposition eller i ett underläge. Resultatet visade att de studenter som påmints om hur det känns att ha makt dömde andra hårdare än sig själva när de sedan ställdes inför olika frågor.

De studenter som lyfte fram en situation där de hade makt och samtidigt ansåg att deras position var berättigad, visade sig döma andra ännu hårdare än sig själva.

Kontentan av det hela, som förmodligen ligger väldigt nära verkligheten, är att det inte bara är makten i sig som korrumperar, utan det blir ännu värre när man är övertygad om att man tror sig vara mer värd än andra och därför förtjänar den makt man har.

I ”International Herald Tribune” läser jag också att man på Filippinerna inte bör sjunga ”My Way” om man besöker en karaokebar. Under de senaste åren har sex personer blivit ihjälslagna efter att ha tagit sig an Frank Sinatras gamla slagdänga.

Myndigheterna har som möjlig orsak till överfallen angivit att det är den ”kaxiga texten” om att gå sin egen väg som uppfattas som provokativ och alltför självsäker. De flesta filippinska barägare har därför, om man ska tro tidningarna, bannlyst låten.


Vad kan man då lära sig av detta?

Att man mår allra bäst av att hitta en balans mellan självkänsla och självförtroende. Har man en bra självkänsla, så är man medveten om sina fel och brister. När man har lite för bra självförtroende, så blir man lätt fartblind. Då blundar man för sina fel och brister och får en skev självbild. ”Lagom” är verkligen ett menlöst ord, men i det här fallet passar det faktiskt utmärkt – en lagom dos självförtroende är bäst. Det kan låta motsägelsefullt och i viss mån är det också det, men det är skillnad på att våga stå för den man är och för vad man kan och att göra det utan att trampa på andra människor.

Tänk på det!


Andra läser om...

Dela denna sida på:
FacebookTwitterLinkedInGoogle BookmarksMyspaceTumblrRedditGoogle ReaderDiggDeliciousBlinkListStumbleUponMSNReporter
Artikeln är skyddad med Google authorship

Våra mest sålda böcker

Våra mest lästa artiklar

Smartare-liv.se är ett projekt inom Bokförlaget Redaktionen och Ego Förlag
Webbredaktör - frida@smartare-liv.se