Tänk dig att en nära vän kommer till dig och säger:
"Jag gjorde bort mig på jobbet idag."
Du skulle förmodligen inte svara:
"Ja, det är för att du är ganska värdelös."
Om vännen berättade att hon inte orkade med allt hon hade tänkt göra skulle du knappast säga:
"Skärp dig. Alla andra klarar ju det."
Och om hon berättade att hon hade gått upp några kilo, misslyckats med något eller gjort ett dåligt val skulle du förmodligen inte ägna resten av kvällen åt att påminna henne om alla andra gånger hon också misslyckats.
Men märkligt nog kan vi prata ungefär så med oss själva.
Vi kan vara förstående, generösa och förlåtande mot andra – och samtidigt behandla oss själva som en ganska besvärlig anställd som ständigt behöver en utskällning.
Känner du igen något av det här?
1. Du pratar med dig själv på ett sätt du aldrig skulle prata med någon annan
"Vad är det för fel på mig?"
"Jag är så korkad."
"Varför kan jag aldrig få någonting rätt?"
Vi tänker saker om oss själva som vi skulle skämmas över att säga högt till någon vi tycker om.
Problemet är att hjärnan hör det ändå.
Prova nästa gång att ställa en enkel fråga:
Vad skulle jag ha sagt till en vän som var i exakt samma situation?
Du behöver inte börja stå framför spegeln och förklara hur fantastisk du är.
Det räcker långt att sluta vara din egen värsta kritiker.
2. Du kommer ihåg dina misstag bättre än allt du gjort rätt
Du kan ha gjort hundra saker bra under en vecka.
Sedan säger du något dumt på ett möte.
Gissa vad hjärnan vill diskutera klockan 02.17 på natten?
Inte de hundra sakerna som gick bra.
Det där mötet.
Vi har en märklig förmåga att samla våra egna misstag som om de vore viktiga historiska dokument.
En bra vän hade förmodligen sagt:
"Du sa något dumt. Släpp det och gå vidare."
Ibland är det precis vad man behöver säga till sig själv också.
3. Du kräver saker av dig själv som du aldrig skulle kräva av en vän
Du ska hinna jobbet.
Familjen.
Träningen.
Hemmet.
Vännerna.
Ekonomin.
Du ska vara på gott humör, äta nyttigt, komma ihåg födelsedagar, svara på meddelanden och helst utvecklas som människa samtidigt.
Och när du inte klarar allt?
Då tycker du att du borde "skärpa dig".
Om en vän beskrev samma liv för dig skulle du kanske snarare säga:
"Men människa. Du måste ju få vila också."
4. Du jämför din insida med andras utsida
Andra människor verkar ibland ha fått ihop det.
De verkar lyckligare.
Mer framgångsrika.
Mer sociala.
Mer vältränade.
De har finare hem, roligare helger och barn som tydligen frivilligt äter broccoli.
Men du ser deras utsida.
Samtidigt känner du till precis allt som pågår på din egen insida.
Osäkerheten.
Misslyckandena.
Oron.
Diskhögen.
Och de där tre sakerna du borde ha gjort förra veckan.
Det är en ganska orättvis jämförelse.
5. Du säger ja till saker fast du egentligen vill säga nej
En vän ringer.
Någon behöver hjälp.
Någon vill att du ska följa med.
Någon behöver "bara en liten tjänst".
Och innan du hunnit tänka säger du:
"Absolut."
Sedan sitter du där med ännu en sak på din lista och undrar varför du är irriterad.
Att vara snäll mot andra är en fantastisk egenskap.
Men det blir ett problem om priset alltid betalas av dig själv.
En bra vän hade förmodligen inte velat att du skulle säga ja till allt på hennes bekostnad.
Varför ska du kräva det av dig själv?
6. Du förminskar sådant du faktiskt klarar
Någon ger dig beröm.
Du svarar:
"Äsch."
"Det var ingenting."
"Jag hade bara tur."
Men när något går dåligt tar du gärna hela ansvaret själv.
Det är en ganska dålig affär.
Misslyckanden är ditt fel.
Framgångar är tur.
Prova att göra något nästan provocerande nästa gång någon säger något snällt om dig.
Säg:
"Tack."
Och låt det räcka. 🙂
Ingen förklaring.
Ingen bortförklaring.
Bara tack.
7. Du tror att du måste förtjäna rätten att vara nöjd med dig själv
När jag har gått ner fem kilo.
När jag fått ordning på jobbet.
När huset är klart.
När ekonomin är bättre.
När jag tränar regelbundet.
När jag blivit lite mer disciplinerad.
Då ska jag vara nöjd med mig själv.
Problemet är bara att mållinjen har en märklig vana att flytta på sig.
Det finns alltid någonting mer att fixa.
Och kanske är det här den viktigaste skillnaden mellan att vara sin egen vän och sin egen arbetsledare:
En vän tycker inte om dig först när du är färdig.
Tänk om du började behandla dig själv som någon du faktiskt tycker om?
Det betyder inte att du ska sluta ställa krav på dig själv.
Det betyder inte att allt du gör är fantastiskt.
Och det betyder definitivt inte att du ska stå framför spegeln varje morgon och ropa att du är universums gåva till mänskligheten.
Det handlar om något mycket enklare.
Att kunna stå på sin egen sida även när man gör bort sig.
Att kunna uppmuntra sig själv när något är svårt.
Att sätta gränser.
Att förlåta sig själv.
Att sluta mäta sitt värde efter varje liten framgång och motgång.
För du kommer trots allt att tillbringa resten av livet tillsammans med dig själv.
Det vore ganska trevligt om ni kom överens.
Vill du bli lite bättre kompis med människan du lever med dygnet runt?
Boken Hur du blir din egen bästa vän handlar om precis det.
Inte om att bli perfekt.
Inte om att tänka positivt hela tiden.
Utan om hur du kan bli bättre på att stötta dig själv, lita på dig själv och behandla dig själv med samma respekt och förståelse som du förmodligen redan ger människor du tycker om.
För ibland är det faktiskt inte en ny människa vi behöver i vårt liv.
Vi behöver en lite bättre relation till den som redan är där.
Läs mer om Hur du blir din egen bästa vän här →
