Kapitel 1

Använd dina lik i garderoben – älska dem – det är de som skyddar mot stormarna senare

Jag vill börja med att berätta två hemska och sanna historier som jag aldrig berättat för någon förut och som har gett mig allt jag vill ha.

Så här är lite om mig...

Jag växte upp med två missbrukande föräldrar, stack hemifrån mentalt som fjortonåring, pluggade och jobbade hårt och har nått nästan alla mina mål i livet för att jag har lärt mig hur man hanterar motstånd, hur man utnyttjar motstånd och gör motstånd till sin bästa vän...

”Sin bästa vän”

Va? Vad är det han säger? Ja, jag menar det. Man kan göra motstånd till sin bästa vän. Alla människor har sina smärtor i garderoben. Din brorsa, granne, bästa kompis och du har de där dåliga erfarenheterna, bakslagen, ångesten över något som stoppar upp. Och de flesta människor, säkert 99.99 % låter sig själva bli skadade av dem. De låter det onda och bakslagen begränsa dem på olika sätt. Visst är det löjligt.

De kanske blev mobbade i plugget, har blivit lämnade, blivit svikna av vänner eller vad det nu må vara. Och där sitter de nu, med ångest, ouppfyllda drömmar eller bara en känsla av att livet är hårt och låter gammalt skräp bli ett hinder istället för en motor.

Man behöver inte leva så.

Ta mig till exempel. Jag har kommit mycket längre i livet än jag statistiskt borde ha gjort (jag borde vara en narkoman som sitter i fängelset). Men titta – jag har skrivit femtio böcker, massor av TV-serier och artiklar, driver två framgångsrika företag, är gift med mitt livs kärlek, har två fantastiska barn, bor bra och har ett fint lantställe. Ett viktigt skäl till det är att jag har använt mig av mina smärtor som motor och som en alltid närvarande mätsticka för vad som egentligen är jobbigt i livet.

Ett bra och användbart lik som jag tar ur garderoben och ofta använder som jämförelse när livet sticker upp sin fulaste sida såg dagens ljus när jag gick i gymnasiet och bodde hos morsan i en lägenhet som dagar och nätter var befolkad av det skrålande lokala slöddret. Den här dagen, efter skolan, kom jag hem till lägenheten högst upp i det stora mörkblå höghuset på Dragonvägen 72 i Upplands Väsby och blev inte särskilt överraskad när hon satt i soffan med ett igenmurat öga, en riktig blåtira. Hon hade gråtit. Inte ovanligt. Ramlat på fyllan igen? Inte ovanligt. Innan jag hann sucka och säga något kom farsan, som jag inte sett på över ett år, ut från toaletten med en påklistrad oskyldig min och sa hej.

Hm... varningsklockorna började ringa här, men jag hade varit med om alldeles för mycket med dem för att ställa till en scen. Farsan var brutal och morsan stod aldrig på min sida. Jag ville inte bråka eller få stryk igen. Istället låtsades jag som att allt var bra och att det jag såg framför mig inte fanns, eller i alla fall var helt normalt. Det fascinerande, om man nu kan säga så, är att missbrukare är så korkade och så vana vid lögner att de tror att andra inte ser igenom dem. De tror alltid att de kan klara sig.

Så jag satte mig i soffan och tänkte att jag nu måste vara smart nog att inte ställa till med något som skulle få farsan att ge sig på mig också. Något hade uppenbarligen hänt alldeles innan jag kom dit och farsan var antagligen adrenalinstinn och sugen på mer. Jag tog upp mitt cigarettpaket och låtsades att det var tomt – jäklar. Sedan sa jag att det var kul att se honom, att det var alldeles för länge sedan vi sågs och att vi måste prata mer men att jag behövde köpa nya cigg. Korkad som han var misstänkte han ingenting. Jag lämnade min ryggsäck med alla skolböcker i som en slags extra trovärdighetspant, tog hissen ner och gick raka vägen till telefonkiosken i centrumet och ringde polisen och sa att en misshandel pågick på Dragonvägen 72 ”jag tror att han håller på att slå ihjäl henne”. Jag sa också min farsas namn eftersom han var känd av polisen. Några minuter, kanske tio, senare var det tre bilar på plats och jag stod på avstånd och såg hur de tog med honom. Sedan gick jag upp till morsan och hämtade mina skolböcker och gick därifrån utan att säga något. På promenaden ner till tågstationen, utan att riktigt veta var jag skulle ta vägen, blev jag yr i huvudet och gick ner på alla fyra vid en buske. Och kräktes. Jag visste inte vad ångestattacker var då. Jag var bara 17 år.

Visst är det en hemsk historia? Visst känns det i hjärtat? Ja, det gjorde det också, men så här i efterhand har jag förstått att den också är något helt annat. En perfekt historia att jämföra alla livets jobbiga händelser med. En smutsig fond att ställa upp livets småproblem mot för att se att de egentligen inte är så stora och så elaka, nästan lite pinsamma att gnälla över ibland. Jag vill absolut inte säga att du bara ska rycka upp dig och gå vidare när livet ställer till det för dig. Jag är ingen sektledare. Jag vill bara att du ska veta att det finns verktyg för att lyfta upp sig själv. Det du snart kommer att få i den här boken är just verktyg som gör att du kan komma ur det svåra – och sedan kunna använda det som en motor för livsframgång istället för något som förminskar dig.

Som en liten parentes – farsan fick fängelse i sexton månader för misshandeln, jag vittnade (jag hade precis fyllt arton när rättegången började och var trött på deras idiotliv) och morsan tog en vända till ett behandlingshem direkt efter det där. Jag fick som artonåring formell vårdnad om min lillebrorsa. Farsan hatade mig i resten av sitt liv sedan. Han dog 59 år gammal av en överdos. Morsan, som ljög vidare om allt, dog 61 år gammal av någon slags cancer. Jag var inte på någon av deras begravningar, men kände en frid av att de var borta och inte kunde komma åt mig längre. De här två människorna stod för så mycket hopplöshet och ett liv med ständiga lögner när jag var ung så deras död var en befrielse för mig.

Men nu fungerar alla deras negativa handlingar, hela min förnedrande historia med dem, som perfekta perspektivskapare för mig när motvinden blåser upp och eftersom jag är företagare så gör den det ibland, ja eller rätt ofta. Nästan varje dag. Men mina historier hjälper till att hantera stormarna. Jag förstod det här mycket bättre när jag jag hörde en krigsveteran från andra världskriget i en Tv-intervju. Han hade tillbringat flera vintermånader, alldeles för dåligt klädd i Bastogne under ständig beskjutning. Han var bara tjugotre år när kriget var slut, och intervjuades i sjuttioårsåldern Han berättade att varje kväll sedan han kommit hem efter kriget lade han sig i sängen och insåg vilket bra liv han hade nu. Hur varmt och skönt han hade det under rena lakan i ett varmt rum. Exakt så känner jag också. Och det är här du har din stora chans i livet att se all skit du varit med om som något att ställa allt annat motstånd mot. Som en förmån. Du klarade dig. Du fixade det.

Men, jag har en historia till att luta mig på när livets små bagatellproblem och nageltrångstjafs dyker upp, för det gör de även för mig (vi människor är ju rätt gnälliga). Den är hårdare och knäckte mig nästan. Men bara nästan.

När jag var 23 sökte jag, som familjens vita får, jobb på Kronobergshäktet (antagligen undermedvetet för att ytterliga utöka avståndet mellan mig och min dysfunktionella familj). Efter att ha jobbat där i nästan ett år och lärt mig massor om att de flesta som satt där var ungefär som mina egna föräldrar, så fick jag en chock en dag.

Kort bakgrund: När man jobbar som ”vårdare” på Kronobergshäktet så jobbar man ibland som korridorvakt och tar hand om de intagnas behov på olika sätt och ibland sitter man i en glasbur och övervakar korridorerna. Som korridorvakt är man ansvarig för en korridor med 30 celler. Det finns två korridorer på varje plan och i mitten av korridorerna är glasburen, en hytt där en tredje vårdare sitter med överblick över korridorerna och kan larma när något händer.

Den här speciella dagen satt jag i den där hytten när hissdörren mitt över hytten plötsligt öppnades och två poliser kliver ur. Under varsin arm håller de en kvinna som härjar och skriker. Ja, det var morsan! Och nu var de på väg rakt mot mig för att skriva in henne. Från att ha suttit där lite loj i glasburen till den totala panik (som jag absolut inte kunde visa) gick det kanske två sekunder. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö av skräck och chock och förnedring när sanningen nu närsomhelst skulle komma fram. Alla som jobbade där skulle få veta att jag egentligen inte hörde hemma där, på rätt sida om lagen, att jag var son till det där vraket (så kändes det).

Men, jag hade tur. Morsan grät och var inne i sig själv och hade inte en tanke på att hennes son (som hon inte sett på fem år) kunde sjunka så lågt och jobba som ”plit” (nedvärderande slangord som kriminella använder) på Kronobergshäktet. Hon tittade inte ens på mig. Hon stod bara en halvmeter ifrån mig och kunde bara lyfta blicken några centimeter för att i ett enda ögonblick kunna rasera hela min värld. Men, tack och lov, hon tyckte för synd om sig själv för att vara intresserad av omvärlden. Och jag minns bara att jag satt och andades kort och ryckigt medan jag tryckte frenetiskt på knappen för att släppa in dem. Bort bort bort.

Sedan dog jag inombords. Jag kunde inte tänka, inte känna. Jag var helt stum i kroppen men på något sätt gick det. Jag ramlade inte ihop. Jag bara satt där i glasburen, som innesluten i en annan glasbur. Tom. Död. Hon satt i en cell åtta meter från mig och när som helst kunde en advokat, en socialare eller en polis komma dit och hämta henne för att ta med henne till någon funktion och då måste hon passera mig igen. Men jag hade tur igen. Det var bara någon timme kvar på mitt pass och jag kunde smita hem oupptäckt när jag blev avlöst.

I den här situationen skulle kanske de allra flesta sjukskriva sig. Men vet du, på den tiden hade jag inga pengar, ingen att låna av eller släkt att få stöd av. Ingen. Så jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet nästa dag igen. Och nästa dag. I tre månader till jobbade jag kvar på Kronobergshäktet. Varje morgon före jobbet var en sån pina att jag ibland spydde av ångest före passet. Jag jobbade dessutom i det som kallades personalpoolen och hoppade in på de avdelningarna där jag behövdes. Det innebar att jag aldrig visste var jag skulle hamna den dagen. Så jag kollade loggarna var jag än kom. Satt hon där? Var hon kvar? Hotet låg hela tiden där. När som helst kunde hon dyka upp och förnedringen skulle bli total för mig. Det tog för hårt. Jag kunde inte sova på nätterna och var på helspänn hela tiden. En dag när en kollega kom fram till mig och sa ”Stefan, hur mår du egentligen?” då fattade jag att jag måste bort därifrån.

Och det här är en underbar historia. Den har gjort mig stark. Jag var med om det där och vad jag än är med om idag så är det inget som hittills varit lika tufft eller har gjort lika ont. Jag blev liksom vuxen av den där händelsen. Bestämde mig där och då för att aldrig låta elaka, illasinnade människor sätta sig på mig eller någon annan som jag har makten att hjälpa. Så, det är en bra sak. Det går att använda skiten som kastas på oss i livet som bränsle senare. Om vi bara tillåter det att bli bränsle istället för något som gräver hål i våra hjärtan.

Och här är ett konkret bevis – tänk dig själv vilket försprång jag fick av de här smärtsamma upplevelserna när jag några år senare försökte få mitt första manus till en roman antaget av olika förlag. Stora bokförlag får in flera tusen manus som de inte beställt varje år. De väljer kanske ut tre för publicering. På den här tiden, i början av nittiotalet hade jag ingen dator så jag skrev på vanlig skrivmaskin och varje gång förlagen sa nej (fem gånger) fick jag skriva om alltihop från början igen. Men, förutom att jag lyssnade på vad redaktörerna sagt, så såg jag också morsan framför mig där hon stod rödgråten mellan de där två poliserna, kände min ångest över att det skulle avslöjas på häktet att min morsa blivit intagen där och att jag skulle behöva skämmas för det inför mina arbetskamrater den resterande tiden jag tvingades jobba kvar. Det här var min referenspunkt för vad som var jobbigt i livet. Så, jag bet ihop och skrev om, lämnade in, fick nej, lyssnade på varför, skrev om, lämnade in, fick nej, lyssnade på varför osv. Den sjätte gången var det två förlag på samma gång som sa ja. Jag vann. Skrev tre romaner till inom tre år, fick jobb som krönikör på Dagens Nyheter, Metro och Radio Stockholm. Fick jobb som huvudförfattare för olika TV-såpor. Startade ett bokförlag och lever nu exakt det liv jag vill. Och allt tack vare att jag visste vad riktigt motstånd var och hur man använder det till sin fördel. Som jämförelse. Som motor. Inte som något som hinder.

Så, nu är det din tur – vad har du för skit i bagaget att ställa framför motvinden att jämföra med? Leta efter det. Minns det. Inse att du överlevde. Visst är det underbart. För du har väl något att använda som skydd mot hårda vindar? Alla har det. Jag hoppas att du inte är en av de här unga människorna av idag som daddats bort av sina föräldrar och som står som veka slanor i backen och slits upp ur jorden av minst lilla puff. De kränkta. De som inte står pall utan tar åt sig för minsta oförrätt. Det är inte du och det vet jag för då skulle du inte ha köpt den här boken. Bra, för jag tycker så innerligt synd om hela den där generationen som förstörts av sina föräldrar ”omsorger”. Ja, jag pratar om generationen där morsan ringer och frågar om jobb till sonen – och kanske följer med till anställningsintervjun. Generationen som inte vet hur man använder en tvättmaskin, dammsugare eller hur man visar hänsyn till andra. Stackars dem. Och visste du en sak till: Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till över 20 procent. Det finns flera förklaringar och jag tror att föräldrars oförmåga att förbereda sina unga för det riktiga livet, daddandet med ungarna är en stor orsak. De har inte fått tillräckligt med motstånd, inte fått kämpa med något och framtiden kommer tyvärr att visa att det där daltandet var direkt skadligt för de stackarna – livet kommer att slå dem i skallen alldeles för hårt. Som det gamla uttrycket lyder:

Det är inte i lugnt vatten sjömannen blir skicklig, det är i stormarna man lär sig. Tyvärr kommer bristen på stormar att ställa till det för många unga av idag.

Med det sagt, nu vet du var jag kommer ifrån och att jag faktiskt vet hur man hanterar motstånd på riktigt och nu ska resten av boken handla om just det. Hur du ändrar motvinden till medvind. Det finns tips, trick och olika tekniker att använda och du ska få lära dig dem, allihop. Du ska få lära dig hur du kan tänka så du kan resa dig snabbare.

Nu ska den här boken börja på riktigt. Häng med :-)